lördag 27 augusti 2011

Den vackraste stunden i livet var den när du kom.


Jag hatar mina föräldrar, dom förstår verkligen ingenting. Jag vet att alla säger så, men dom gör verkligen inte det! Dom klagar bara på mig, hela jävla tiden. Jag blir så jävla sänkt av deras kommentarer och påståenden. Hur ni säger hur jävla värdelös jag är, att jag är dum i huvudet, att jag ska dra åt helvete, att jag inte gör någon nytta osv. Det gör så jävla ont. Är jag verkligen så misslyckad? Jag kan inte sluta gråta.

Jag känner hur det här kommer gå åt helvete, jag kommer seriöst gå in i väggen. På riktigt. Jag känner hur paniken kommer, helt random, när vi sitter på lektioner. Hur jag känner att jag inte kommer orka med det här. Jag hör röster i huvudet som skriker en massa saker, jag kan inte koncentrera mig. Jag har gått i skolan sedan den 17e och jag känner redan hur det tar emot att vakna på morgonen, gå upp ur sängen och möta en ny dag.

Men hur gör man då? Hur får man ett stopp på det? Stopp på känslan som gör att man inte vill fortsätta leva. Daniel är min livsglädje just nu, utan honom så vet jag verkligen inte hur jag skulle orka.





Världens finaste Daniel, min ängel.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar